Efter nästan fyra år så kunde vi mötas som människor. Efter nästan fyra år så bekräftade han mig att han var min tvillingsjäl. Efter nästan fyra år så bekräftade han min kärlek och var tydlig med att även han älskade mig.
Från att inte klara av mer än tre dygn innan vi blev så triggade och sköt i luften igen så kom en dag då dagar blev till veckor som vi hade kontakt med varandra. Där vi började förstå och lyssna och dela våra resor och liv med varandra.
Båda var ivriga och impulsiva och ville fly in i varandra för att slippa mer smärta. Dock så kom det upp saker som fick oss att sakta ner och faktiskt landa igen. Vi kunde inte ha för bråttom. Det krävdes fortfarande balans och att inte överge oss själva.
Vi började äntligen dansa. Vi kunde äntligen hjälpa varandra.
Jag hade förlorat mig i den inre världen och han fick mig att vilja möta honom i den yttre även om jag var rädd. Han hade förlorat sig i den yttre världen och jag fick han att ännu mer möta sin inre även om han med var rädd.
Under flera år hade vi utvecklats och prövats. Hade gått sida vid sida även om vi inte helt förstått och kunnat se det. Nu stod vi här och denna gång när han sa ”Jag kommer inte försvinna” så gjorde han inte det. Tog tid för mig att lita på honom eftersom han sagt det så många ggr och sedan försvunnit ändå.
Mitt övergivenhets sår var ännu inte läkt så han fick bekräfta mig gång på gång för att jag skulle kunna bygga upp min tillit till honom. Och innan han kunde bekräfta mig så var jag samtidigt tvungen att lära mig bekräfta mig själv.
Vi fick lära oss att utrycka, kommunicera och att mer och mer våga stå i sanning och faktiskt våga erkänna våra lögner. Desto mer vi gjorde det så kunde vi förankra denna kärlek på jorden.
Från att ha varit den feminina som krälat runt i min smärta och rädsla så blev jag mer och mer den maskulina som höll ljuset och min andra halva började sin resa i det feminina. Från att han var en spegel, trigger och katalysator så kunde han mer och mer falla igenom för att möta sig själv. Möta sin smärta, sina lögner, sin rädsla, skuggsidor och delpersoner.
Jag fick se mina beroenden och med-beroenden och desto mer jag bara kunde stå kvar i mig själv kunde han falla igenom. Att inte längre dyka för att rädda utan att mer och mer bara vara. Att mer och mer stå stadig. Det fick mig även att finna mer och mer trygghet i mig själv och inte lägga min trygghet utanför och vilja bli räddad av honom.
Och desto mer trygghet jag hade i mig själv desto mer trygg blev han med mig. Och desto mer trygg han blev desto mer vågade han lyfta fram i ljuset framför mig så vi kunde älska det tillsammans.
Desto mer han läkte desto mer hel blev även min maskulina sida. Han bekräftade mig i att vi var ETT. När jag slutade jaga så följde han mig. Kunde tom bli att även jag blev jagad och fick lära mig att då inte heller fly utan stå kvar och möta och spegla tillbaka det som inte var mitt. Att stå kvar i att inte ta ansvar över hans smärta. Över hans sår utan låta honom få äga sig själv.